Med dopning menas missbruk av hormonpreparat och andra läkemedel med avsikt att öka musklernas styrka och volym, ofta av estetiska skäl. Missbruk av dopningsmedel räknas idag som ett samhällsproblem.

Vanligaste dopningsmedlet är Anabola androgena steroider (AAS). AAS är för många en snabb och mycket effektiv genväg till en större kropp men de positiva effekterna kan snabbt vändas till att bli negativa. Risken att få både fysiska och psykiska biverkningar är stor. Vilka biverkningar man riskerar påverkas bland annat av individuella arvsanlag, ålder, kön, dos och hur länge man tagit preparaten. Man vet ännu inte hur bestående biverkningarna är efter avslutat missbruk då långtidsstudier saknas. Skadorna kan komma redan efter ett par veckor och kan bli bestående trots att man slutat.

AAS är vanligast bland män i åldern 17-35år som styrketränar. Debuten sker ofta i 20års åldern. Ofta handlar det om en längtan efter en snyggare mera muskulös kropp. Detta i kombination med ett socialt tryck i träningslokalen kan vara en av inkörsportarna till att börja experimentera med dopningsmedel.

AAS ger en snabb viktökning, musklerna ökar i volym och man orkar träna hårdare än tidigare. Många upplever att självkänslan ökar i takt med att man blir starkare och större. Ökad sexlust och energi är vanligt under kur.

Användning av dopningsmedel börjades på slutet av 1980-talet definieras som även ett samhällsproblem då man uppmärksammat att bruket även pågick utanför idrotten. Man stiftade då en ny lag som tillkom 1992, ”Lagen (SFS 1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel” (länken: http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19911969.HTM) och den ändrades 1999 till att även omfatta bruket av dopningsmedel som då kriminaliserades.